Come on people!
Axl Rose har röstats fram som tidernas bästa frontman.
Are you kidding me?!
Först på 6 plats dyker fantastiska Bruce Dickinson upp.
Iggy Pop, som trots att han är över 60år fortfarande är sjövild på scen, finns förvånande långt ner, på plats 25.
Toppar gör istället självupptagna Axl Rose.
Har tyvärr inte sett honom live men väl livekonserter på dvd (och jag vet, det är långt ifrån samma sak.) Men come on, han är ju långt ifrån bäst!
Känner mig illa berörd, och lite kränkt.
Gammal favorit i annan version.
Imperiet med Österns Röda Ros.
Texten är fantastisk, musiken är fantastisk, låten är fantastisk. Enough said.
ElectriXmas
Om någon har missat det så är det den 18 december ElectriXmas i Malmö. Page, Covenant och Ashbury Heights är bokade.
Det var genuin smärta att inse att jag förmodligen inte skulle kunna gå.
Med vetskapen om att också Kite kommer att spela i samma stad under fredagen den 17:e oktober skulle dock ett uteblivande tveklöst kräva blodvite i form av ett musikaliskt seppuku där man diskret men med heden i behåll avlägsnar sig från musiklivet.
Problem is… har en iny tiny liten slutshow i Stockholm den 19 december och skulle nog helst behöva repa av koreografi hela lördagen, men kan inte låta bli Malmö.
Hur detta lilla problem ska lösas är fortfarande ett mysterium, men well, fake it til you make it!
Malmö it is!
The Walking dead, eller, hur dum i huvudet är jag då?
Tänkte i brist på nytt Gossip Girl-avsnitt testa en ny serie. Valet föll på The Walking Dead.
Och, newsflash, den är scary!
Det vägrade jag såklart acceptera. Eftersom den tecknade serien tydligen ska vara riktigt bra har jag därför nu (miss)nöjet att presentera ett klassiskt fall av ”jag kunde inte låta bli”.
Resultatet av det fantastiskt kloka beslutet att bänka mig framför första avsnittet är att jag som inte kollar på skräck (för att det, ehm, ger mig men för livet) nu har hittat en skräckserie som verkar vara sjukt bra. Ja, en bättre analys än så kan jag ju då tyvärr inte ge eftersom jag bara klarade 15 minuter och sedan stängde av i förebyggande syfte.
Damned it! Den verkade verkligen riktigt bra.
Nej, nu ska jag youtube:a lite Disney för att avtraumatisera mig själv…
#FAIL
Lycka i tre akter.
Av min kära lilla mammas fick jag i födelsedagspresent en biljett till baletten Manon och den var fantastisk! Kostymerna var otroligt vackra och det var en fenomenal uppställning igår kväll.
I rollerna som Manon och Des Grieux såg vi premiärdansarna Dragos Mihalcea och Nadja Sellrup.
Som Lescaut; Andy Rietschel och som Lescauts älskarinna; Eunsun Jun.
Har personligen haft lite svårt för Nadja Sellrup efter hennes roll som Julia (som i Romeo och Julia). Det går inte att kritisera hennes insats som prima ballerina men jag tyckte att hon överdrev sitt minspel för mycket och kärlekshistoriens sammanfattande intryck blev därför lite oärligt.
Denna gång var hon helt fantastisk tillsammans med Dragos Mihalcea.
Imponerade gjorde även Eunsun Jun som tillsammans med Andy Rietschel både roade och gjorde intryck på publiken.
Trailer från Operan.
Film från Operan.
Lilla mamma och jag innan det är dags att bege sig ut i verkligheten igen.
Bättre än en dikt.
Vet ni hur kallt det är att duscha ute när det är Sibirien utomhus?
Hantverkarna lekte med mitt liv genom att stjäla vattnet och tvinga ut mig i en barack på gården.
För den som inte levt i en lägenhet utan vatten, it sucks.
(Stambyten och relining = hell is a place on earth)
Att mötas av detta när man håller på att frysa fötterna av sig kan därför bäst sammanfattas i ett ord: Lycka.
Låg på mitt golv i gårkväll.
Och ja, jag vet, är lite sjuk i huvudet, men hur fint är det inte med rinnande vatten? Magiskt! Fråga mig, ingen vet bättre än den som varit utan det…
Det var 10 år sedan, LET IT GO! aka Taking a walk down memory lane.
Förväntningarna var höga och senaste plattan ”Symbol of Life” hade pumpats i högtalarna på repeat de senaste dagarna. När jag och min vapendragare Helena anländer till Fryshuset är humöret på topp, vi ska äntligen se Paradise Lost!
Året är 2003 och det är en konsert jag ALDRIG kommer att glömma…
Brukar egentligen aldrig minnas särskilt mycket detaljer från spelningar, tappar verklighetsförankringen när jag går in på en arena och uppslukas av eufori.
Den här spelningen har dock etsat sig fast.
Lokalen var bytt till den mindre och jag Helena lyckades hamna i mitten längst fram. Perfekt sikt!
Förutsättningarna var ofelbara.
Sedan: Katastrof.
Inte katastrof som i jordbävning utan hela skadegörelsen orsakades av killarna på scenen.
Bandet hade skalat av en hel del ljud och annat var förinspelat vilket resulterade i att hela spelningen skrek fake och ordet ”playback” anföll som ett knytnävslag.
Sångaren hade svarta chinos och var den mest orockiga frontfigur jag någonsin sett med scennärvaro som en död fisk.
Det var en lurad tonåring som gick ifrån Fryshuset den kvällen, snuvad på konfekten.
Min kärlek till det bandet dog på plats och har inte kunnat lyssna på dem sedan dess.
Återupptäckte dem ikväll och kände mig nästan lite upprymd när jag hittade dem på Spotify.
De är så galet bra men när den första förtjusningen lagt sig kom den gnagande känslan av besvikelse tillbaka.
Det var trevligt med en walk down memory lane men det här är nog ett förhållande där kärleken aldrig kommer blossa upp igen.
Som att träffa en gammal kärlek, det kan först vara lite spännande men när något har slocknat går det oftast inte att tända även om du lånar in en pyroman, köper litervis med T-röd och investerar i en eldkastare.
Paradise Lost – det var trevligt att ses igen, ni är lika fantastiska som förr! Jag gräver ner stridsyxan nu men jag kommer aldrig att glömma.
Lärde mig den hårda vägen att ett dåligt liveframträdande förintar passionen.
Is that alright?
Blev tipsad om den här låten av Bella igår kväll.
Tänkte först skriva något om att den är så bra att den gör ont, att den är som en välriktad kniv i hjärtat eller som ett frivilligt självmord man med ett leende på läpparna vill göra om.
Men den är så bra att det vore fel att försöka sätta ord på det.
Damien Rice & Lisa Hannigan – 9 Crimes
Liveversionen är snäppet bättre, men det finns också en officiell musikvideo.
I blame Coco @Hornstull Strand 2010-11-26
I´m sorry Maja Ivarsson men du har närapå petas från prispallen som världens coolaste brud.
Eliot Sumner är the boyfriend look personifierad, med sitt halvfeta hår och sin maskulina look så är hon helt enkelt bara pure rock’n'roll.
Det enda negativa med spelningen är att den tog slut.
There’s a new girl in town och hon är riktigt bra!
Det är nästan så att jag önskar att jag var lesbisk.
I blame Coco, du har en ny fanclub, den består av en nyfrälst flicka på Söder.
Kvällens setlist:
1. Party Bag
2. Self Machine
3. Turn Your Back On Love
4. In Spirit Golden
5. Tick Tock
6. It’s About To Get Worse
7. No Smile
8. The Chain
Extranummer: Quicker och Ceasar
Toksnygg musikvideo tillsammans med Sveriges popdrottning Robyn.
Plan Three @Garage Märsta 2010-11-27
Trodde först att jag skulle få en överdos av verklighetens folk när jag efter 40 minuters tågresa klev in på Garage i Märsta. Tanken ”Jag har omedvetet rusat rakt in i tribalrockens innersta fäste!” gjorde en loop.
Kom ganska snart till insikt, damned it, det är ju i förorten som den ljuva musiken skapas! Hur kunde jag ha glömt det?
Söderbönan sattes på hyllan och mitt inre förortkidd vandrade som på moln.
The essence of varför jag gillar rock. För många killar med rockdrömmar på en för liten scen. Det är rökigt, det är stökigt och det är kärlek. Det är såhär det ska vara!
Plan Three när det är som allra bäst!
Till er som inte begav er till Märsta denna natt: I pity you, ni missade något grymt.
Kvällens setlist:
Triggers
Be Still My Heart
Whatever The Reason
The Collision
Freak Show
What Have You Done
Still Broken
Save Me
Brush It Off
All For Nothing
The Common Divine
1 kommentar